Det var en gång en flicka som hette Lina. En dag sa Linas mor att om dottern gick ut i skogen och plockade blåbär så skulle modern baka en blåbärspaj. Det ville flickan gärna.
- Du får inte gå för långt ifrån stigen, sa modern.
- Nej, jag ska inte gå för långt ifrån stigen, sa Lina.
Precis när Lina hade gått ut ur dörren sprang modern ut ur dörren och sa:
- Gå inte för nära okända djur!
- Nej, jag lovar mor, sa Lina.
När Lina kom in i skogen kände hon doften av skog, svamp och bär. Lina plockade och plockade tills halva korgen var full. Lina såg ännu mer blåbär lite längre in i skogen.Lina tänkte att hon inte skulle gå in där, men hon kunde inte motstå de stora och fina blåbären som hon såg bakom de stora granarna, som faktiskt såg lite hotfulla ut. Helt plötsligt såg hon ett rådjur komma fram ur skogen. Från andra sidan kom en varg och Lina blev jätterädd, men hon tog mod till sig att fråga vad de ville. Vargen sa:
- Gå in och plocka de goda blåbären du.
- Lyssna på mig, sa rådjuret.
- Gå inte in där, du kommer bara närmare häxans stora slott.
Men Lina var så frestad att hon gick förbi de hotfulla granarna, för hon trodde ju självklart att det inte fanns någon häxa som bodde i ett slott längre in i skogen. Det kändes som en pirrande känsla i magen när hon gick förbi de hotfulla granarna, nästan som en våg av vatten som sköljde över henne men hon kom till blåbärsstället helt torr. En bit bort såg Lina en annan flicka, flickan hade en likadan klänning som Lina, likadant långt, blont och rakt hår. Lina kände igen flickan men kunde inte komma på varifrån. De två flickorna gick emot varandra. Nu kom hon på vem det var, det var ju hennes gamla storasyster, som hade gått vilse i skogen när Lina var två år.
- Anna! sa Lina.
- Lina! sa Anna.
De sprang mot varandra och såg varandra i ögonen. När de hade kommit till varandra sprang de snabbt in bakom en gran som var vid blåbärsstället. Det kom en mörk svart skugga som flög över blåbären som blev alldeles svarta. Nu gjorde Lina det hon aldrig skulle ha gjort, hon tog mod till sig och gick fram från deras gömställe och sa:
- Vem är du?
- Lina! Kom tillbaka, sa Anna.ů
Men den mörka skuggan hade redan sett henne och gled fram snabbt genom granen och upptäckte Anna också.
- Jaha två små ynklingar idag då, sa den mörka skuggan.
- Vem är du? frågade Lina.
- Jag är häxan som bor bakom de tre bergen, sa den mörka skuggan.
Så det fanns en häxa ändå. Lina kollade på Anna och såg hur rädd hon var och då kände hon hur
rädslan kom till henne också.
- Följ med mig och ät middag, sa häxan.
- Jag vill hem till mamma, sa Lina.
- Just det, vi vill inte följa med dig, sa Anna.
- Men NI kommer ju inte ut ur mitt gömställe , sa häxan.
- Kommer du ut? frågade Anna.
- Självklart, svarade häxan. Det är ju min lilla gömma.
Anna och Lina försökte komma ut, men det gick inte. Så de hade inget annat val att följa med häxan och äta middag i hennes slott.
Tre timmar senare var de framme vid häxans slott. När de kom in i slottet gick de in i en matsal och såg tre stora tallrikar, tre små gafflar, tre små knivar och tre stora grytor.
- Sätt er! sa häxan bestämt.
De två flickorna satte sig bredvid varandra och häxan satte sig mitt emot Anna och Lina. Häxan började presentera de tre olika maträtterna, öppnade den första grytan och sa:
- I den här grytan finns det grodslem, om någon vill ha.
Häxan öppnade den andra grytan och sa:
- I den här grytan finns det kokta tarmar, inte min favoriträtt men man kanske kan ha olika smak.
Hon stängde locket och öppnade den sista och tredje grytan. Häxan sa:
- Den här innehåller sniglar och det finaste rådjursköttet i landet.
Bredvid alla grytor stod en kanna med, konstigt vis, vanligt kranvatten. Lina och Anna rös till av alla konstiga saker i grytorna.
- Jag kan lägga på maten åt er, sa häxan.
Häxan la på mycket av varje maträtt och sa:
- Ät upp nu, för annars har jag ansträngt mig alldeles för mycket.
- VARSÅGODA! Och hugg in, sa häxan.
De smakade lite men de åt inte mer av maten. Häxan blev arg och sa:
- Ät upp annars hamnar ni i fängelsehålorna, och de vaktas inte av vem som helst, utan av den
starkaste trollkarlen i världen!
Men flickorna kunde inte få i sig mer av den förskräckliga maten. Den onda häxan sa:
- Då blir det fängelsehålorna för er två!
Och förde ner Lina och Anna till de djupa källarhålorna, där fängelset fanns.
- Här har ni eran fängelsehåla och ni delar den med den den här dumma flickan, sa häxan och pekade på en flicka som såg jättesur ut.
- Säg hej till dina nya kamrater Klara, sa häxan till flickan.
- Hej, sa Klara tyst.
- In med er! sa häxan.
- Jag ska bara hämta vaktaren.
Flickorna gick in i fängelsehålan och satte sig på det mörka och kalla golvet som var täckt av lite
halm. När häxan gått för att hämta trollkarlen började Lina gråta och Klara sa:
- Vad ska DU gråta för, jag har faktiskt suttit här längre.
- Hur länge har du suttit här? frågade Anna.
- Varför vill du veta det? fräste Klara.
- Därför, saAnna och försökte låta stadig på rösten, men det lät nästan bara som ett pip.
- Ja, jag har suttit här i ett år och fem dagar om det var så viktigt, sa Klara och såg både trött och sur ut. Just då kom vakten som var trollkarl och låste dörren. Vakten gick vidare och ställde sig lite längre
bort och vaktade en annan fängelsehåla.
- Samla ihop lite halm att sova på, sa Klara.
Men varken Lina eller Anna rörde på sig.
- Jaha, jag bryr mig inte om ni vill sova på det kalla golvet, sa Klara med ilska i rösten.
Anna började samla ihop lite halm medan Lina grät och grät.
- Finns det något sätt att ta sig ut? frågade Anna.
- Jag har försökt men det går ju inte förstår du väl! fräste Klara.
- Okej, kom Lina så försöker vi att sova, sa Anna.
När både Lina och Anna precis lade sig ner så somnade de.
Helt plötsligt vaknade Lina. Hon såg sig omkring, både Anna och Klara sov på halmen. Lina försökte väcka Anna och tillslut vaknade både Anna och Klara.
- Vad är det? frågade Anna.
- Jag vaknade, sa Lina.
- Ja jag märker det, sa Klara faktist helt lungt.
- Vad glad du har blivit då, sa Anna till Klara.
Anna hade ända sedan de kom till fängelsehålan känt igen Klara men kom inte på varför.
- Anna jag har upptäckt en sak, sa Klara.
- Vad då? frågade Anna.
- Jag är din gamla klasskompis från ettan, sa Klara.
- Är det verkligen du, Klara som försvann? frågade Anna.
- Ja, sa Klara.
De båda flickorna såg på varandra. Då sa Lina:
- Kan vi inte försöka komma ut härifrån då, nu när vi är vänner.
- Vi försöker ta nycklarna från vakten, sa Klara.
- Ja han står ju utanför hålan och sover! sa Lina.
- Ja det måste betyda att det är natt, sa Anna.
Klara sträckte sin hand och försökte nå nycklarna, men hon nådde inte.
- Det går inte, suckade Klara.
- Jag kan försöka, sa Lina.
- Din arm är ju inte längre än Klaras, sa Anna som också försökte nå nycklarna.
- Men jag har hittat en pinne, sa Lina.
Lina försökte nå nycklarna med pinnen, hon fick tag i dem och började dra in dem.
- Ser du jag kan, sa Lina malligt till Anna. Men Lina tappade nycklarna.
- Nej! sa Klara. Men nu låg nycklarna så nära att Lina nådde de. Lina tog upp nycklarna och lät de dingla framför Anna.
- Du är bäst! sa Anna och Klara nästan samtidigt. Klara och Anna hjälptes åt att låsa upp fängelsehålan.
- Bra! sa Lina när dörren gick upp.
- Tyst! Så att vi inte väcker vakten, sa Klara.
Dörren gnisslar och vakten rycker till... men vaknar inte. Flickorna tassar ut ur fängelsehålan och upp i trappan som leder till matsalen, där de åt mat.
- Jag orkar inte mer, sa Lina flåsande när de var halvvägs upp för trappan.
- Kom igen! sa Anna som var fyra trappsteg framför Lina.
- Men jag orkar inte mer! pustade Lina.
Resten av vägen drog Anna och Klara Lina upp för trappan. När de var uppe var de helt slut, men de kunde ju inte vända om nu när de nästan hade kommit ut ur det här slottet.
- Vad ska vi göra? frågade Klara.
- Vi kan ju först gå fram till dörren, sa Anna med ironi i rösten.
De tre flickorna sprang fram till den stora dörren.
- Hur ska vi komma ut? frågade Lina.
- Vi kommer ALDRIG komma ut! grät Lina.
- Jo, men vi måste nå den där nyckeln där uppe.
- Den kommer vi aldrig att nå, sa Klara.
- Jo om vi tar tre stolar och ställer på varandra.
De tre flickorna sprang och hämtade en varsin stol. Det gick inte så fort att bära en stol så det tog ett tag. När de kom fram till dörren staplade de stolarna på varandra.
- En måste klättra upp, sa Anna.
- Vi mäter er två, sa Lina och pekade på Anna och Klara.
De kom fram till att Anna var längst. De hjälptes åt att få Anna upp på de staplade stolarna. När hon kom upp på stolarna nådde hon precis nyckeln.
- Jag har den, men hur ska jag komma ner? frågade Anna.
De hörde ljud från trappen.
- Skynda dig Anna! sa Klara.
- Hoppa! sa Lina.
Och Anna hoppade. Ljudet kom närmare.
- Skynda dig och lås upp! ropade Lina till Anna.
Anna krånglade lite men fick upp dörren till slut. Ljudet var nästan uppe.
- Skynda er ut! sa Anna.
När de var ute låste de dörren med nyckeln så att häxan inte kunde komma ut. De sprang och sprang. Nu såg Klara blåbärsstället och skrek:
- Spring runt blåbärsstället!
När de hade sprungit runt blåbärsstället såg de stigen och Anna och Lina stannade och började gå, men Klara fortsatte att springa så Anna sa:
- Stopp, här är stigen så vi är snart hemma!
Klara stannade och började gå. När de kom ut till stigen började de springa igen. Det var fortfarande mörkt men när de såg sitt hus lös en lampa i mammas sovrum. När de kom fram knackade de på dörren och de hörde någon som sprang där inne. Det var ju mamma som öppnade dörren såklart!
- Anna! sa mamma.
- Och Lina!
- Kom in!
När de kom in gjorde mamma varm choklad på spisen och först kramade hon och sedan kramade hon Anna.
- Vem är du? frågade mamma Klara.
- Jag är Klara från Annas klass.
Sedan pratade de hela kvällen om vad som hade hänt. Sedan fick Klara låna en säng och sova där. Nästa dag kom Klaras mamma och hämtade Klara. När Anna och Klara hade
börjat skolan igen lekte Anna, Klara och Lina varje dag och levde lyckliga i alla sina dagar.
Författare: Selma Eriksson