De två barnen hette Måns och Maggy.
Men en vacker dag när fadern var nere i gruvan slog han i något hårt, då höjde han blicken och såg en stor ådra med guld.
Han sprang genast upp till barnen och sa:
-Nu kommer vi aldrig mera behöva tigga mat i staden!
Och alla blev jätteglada
Och dom levde... Muller, brak, boom det började mullra och blev mörkt på himlen.
Plötsligt stod sju små dvärgar uppe på bergets topp bakom den lilla stugan.
De såg ner på stugan.
-Vi väntar tills mörkrets inbrott, sa den största dvärgen.
-Och sedan tar vi hans guld, sa den minsta.
När mörkret inbrott kom smög dvärgarna ner till gruvan.
Och Maggy som inte kunde somna för att hon bara tänkte på guldet, såg just ut ur fönstret och såg dom små gestalterna.
Hon sprang och väckte sin far.
-Far, far någon försöker ta vårt guld, sa Maggy!
Far som var gammal och klok gick ut till dom små figurerna och frågade vad dom gjorde där.
-Vi stjäl absolut inte ditt guld,sa den knäppa.
-Varför stjäl ni mitt guld, sa fadern?
-Attans hur kunde du lista ut det, sa en av dvärgarna?
-Men om ni bara hade frågat så kunde ni få lite guld, sa fadern.
-Oj, förlåt i undervärlden där vi kommer ifrån tar man saker som man vill ha, sa en av dvärgarna.
-Okej jag förlåter er, sa fadern.
Och dom fick lite guld och försvann sedan till undervärlden.
Och alla levde lyckliga i alla sina dagar!
Författare: Ludvig Eriksson
